Historia

Man skulle kunna kalla Arne Beurling för Sveriges svar på Alan Turing. Men det vore egentligen mer rättvist att säga tvärtom.

På ett pittoreskt gods i Elfvik, nästan längst ut på fingertoppen av Lidingös östra del, satt sommaren 1940 en stilig ung gentleman med pannan i djupa veck, med vad som liknade ett komplext korsord framför sig. Bara ett tränat öga hade kunnat ana att det inte var något vanligt söndagsnöje han ägnade sig åt – och att villan i sig inte heller var så oskyldig som den såg ut.

Under kriget var Elfviks gård nämligen en av de huvudsakliga anläggningarna för Försvarsstabens kryptoavdelning – och Arne Beurling var en av dess skarpaste hjärnor. En hjärna som nu anförtrotts ansvaret att knäcka det kaos av bokstäver och siffror som utgjorde krypterad kommunikation från en tysk G-skrivare.

FRA:s museum har en G-skrivare bevarad, här med huven avtagen för att insidan ska synas för besökarna. FRA

Att dessa rader och kolumner av kod hamnade i svenska händer beror på att tyskarna, från det ockuperade Norge, skickade sina meddelanden till hemlandet via svenska telegrafkablar. Men att bara avlyssna trafiken gjorde ingen nytta, eftersom den krypterades av G-skrivaren – det svenska smeknamnet på tyskans Geheimschreiber (”hemlig skrivare”). Maskinen, som officiellt hette Siemens & Halske T52, var jämte Enigma en av en handfull kryptografiska lösningar nazisterna förlitade sig på under kriget.

T52 liknade en kolossal skrivmaskin, med ett tangentbord vars varje nedslag krypterades via en serie rotorer dolda av det blänkande svarta chassit.

Knäckte koden – på två veckor

Under två dagar, 25 och 27 maj, avlyssnade svenskarna all tysk trafik som gick till och från Oslo. Sedan lämnades resultatet över till Arne Beurling samt matematikerna Bertil Nyman och Hans Rudberg, som assisterade honom med kodknäckandet.

Att uppdraget tillföll just den 35-årige, minst sagt komplicerade Beurling (som inte direkt var känd för att sprida harmoni omkring sig på sina arbetsplatser) beror på två faktorer. Dels var han redan en framstående professor inom matematik – dels utbildad inom just kryptologi under sin militärtjänstgöring i början av 30-talet.

Mottagningsutrustning för G-skrivartrafik på FRA:s kontor i Stockholm. FRA

Och han gav inte Försvarsstabens kryptoavdelning anledning att ångra beslutet. Tvärtom lyckades han och hans lilla team, enbart med hjälp av papper och penna, knäcka den tyska koden – på två veckor. För att sätta det i perspektiv kan nämnas att det tog Alan Turing ett drygt halvår att knäcka Enigma-maskinen – en talande skillnad, även om processerna såg väldigt olika ut.

Avslöjade Operation Barbarossa

Att dechiffrera den inkommande trafiken förblev visserligen en tidskrävande process, även efter att själva koden knäckts. Det betyder att informationen som kunde utrönas ofta hade hunnit bli inaktuell.

På dokumentet, som kan vara ett från Arne Beurling själv, syns delar av tysk klartext och norska ortsnamn. UPPSALA UNIVERSITET

Men icke desto mindre: ända fram till 1943 (då en uppgraderad G-skrivare satte stopp för avläsningarna) kunde svenska försvaret läsa mängder av avkodade tyska meddelanden, och få nys i förtid om krigshemligheter, som bland annat den annalkande Operation Barbarossa.

Hur bar sig då Beurling åt för att åstadkomma detta genombrott? Den hemligheten tog han med sig i graven. Enligt FRA (som Försvarsstabens kryptoavdelning sedermera bytte namn till) ska han ha sagt att ”en trollkonstnär inte avslöjar sina trick”.

Kanske är det därför Arne Beurling inte på långa vägar blivit ett lika mytomspunnet namn som Alan Turing. Men ingen kan ta ifrån honom de där åren i början av 40-talet då han såg till att det i stället blev nazisternas tur att lägga pannorna i djupa veck.

FAKTA

Mottog riddarordnar – och åkte på alligatorjakt

Namn: Arne Carl-August Beurling

Född: 3 februari 1905, Göteborg.

Död: 20 november 1986, Princeton.

Yrke: Kryptograf, matematiker.

Arne Beurling är i dag mest känd för att han knäckte G-skrivarens chiffer, men det upptog bara två veckor av en fyra decennier lång karriär, fylld av innovationer och äventyr.

Bland hans övriga meriter kan nämnas flertalet riddarordnar och utmärkelser, en gästprofessur vid Harvard, en hedersprofessur vid Princeton (där han bodde kvar med sin familj till sin död), samt hans hyllade avhandling Études sur un problème de majoration.

En avhandling som försenades dels av hans militärtjänstgöring – dels av att han gjorde ett årslångt avbrott i studierna för att åka på alligatorjakt i Panama (!) med sin far, sjökaptenen Konrad Gustaf Verner Beurling.

Världen häpnade över en sensationell ny farkost som svävade på en luftkudde över mark och vatten. I Sverige inledde Saab ett febrilt utvecklingsarbete. Men sedan föll projektet.

Olle Ljungström, projektledare för utveckling av Saab 401. VETERANKLUBBEN SAAB

Det började på stora flygutställningen i Farnborough 1959. En brittisk farkost, en hybrid av båt och flygplan, satte i gång en svävarfeber. Under 60-talet såg man användningsområden överallt, civilt och militärt. I Sverige startades utveckling av Saab 401, allmänt kallad ”Mefan”, en kortform för markeffektfarkost. Luftkuddefarkost är ett annat namn.

Principen är att luft som pressas in och komprimeras under en farkost blir till en luftkudde. Den kan hållas kvar med olika tekniker medan farkosten drivs framåt med hjälp av exempelvis propellrar.

Olle Ljungström, civilingenjör från KTH, utsågs 1961 till projektledare för Saabs sju man stora svävargrupp. I oktober samma år beställde marinen en svävare, och Saabs personaltidning Vips berättar om en ”försöksfarkost som ska användas för att utprova stabilitet över land och vatten, manöveregenskaper, sjöduglighet, stänkproblem över vatten, siktproblem vid gång i snö, isbildning mm.”

Finurliga konstruktionsdetaljer

Svävaren skulle konstrueras i Stockholm och monteras i Norrköping. Vikten tänktes bli 1 600 kg och den skulle sväva runt 17 centimeter över marken. En 8-bladig fläkt sattes i taket bakom kabinen och den skulle både lyfta och driva farkosten framåt.

– Vatten, vind och segel var pappas passion, berättar Lars Ljungström, son till Olle Ljungström. I källaren på familjens radhus på Lidingö fanns pappans verkstad där han testade modeller.

Prototypen Saab 401. EINAR BERGSTRÖM / WIKIMEDIA

I skriften Svävarutveckling på Saab 1960–68 berättar Olle Ljungström om finurliga konstruktionsdetaljer, utveckling och tester. Men mörka moln hopade sig. Saabs ledning accepterade en orimlig budget på 600 000 kronor, trots att kalkyler visade behov av 1 miljon. Olle Ljungström skriver hur ”en tung sten lades på hans bröst”, att han var ytterst nära att lämna projektet, men stannade i hopp att kunna omförhandla till rimlig nivå, vilket misslyckades.

Krångel och för låg svävhöjd

Lättare är dyrare och det gick inte att hålla vikten. Svävaren som testflögs 4 mars 1963 vägde 1 700 kg och svävhöjden var 12 centimeter. Manövreringen och drivkraften krånglade och åtgärdades med två extra flygpropellermotorer.

Saab 401 under färd. SJÖHISTORISKA MUSEET

En ny variant, Saab 401B, provflögs i oktober samma år och nådde 44 knop. Ännu var allt inte bra. Olle Ljungström skriver om ”svåra bannor till teknikprojektledaren” (det vill säga honom själv) men han såg flera sätt att utveckla farkosten vidare.

Kjol för att förbättra luftkudden

Ett brittiskt företag hade 1962 uppfunnit kjolen, en ridå som sattes nedtill på svävaren för att förbättra luftkudden. Olle Ljungberg patenterade och testade flera typer av kjolar och offererade Saab 401C med kjolar. Men marinen sa nej till finansiering vilket ledde till att utvecklingen av Saab 401 lades ner 1966.

– Det var besvikelse och bakslag för pappa, men han hade så mycket energi och drev på med andra saker, berättar Lars Ljungström.

Svävaren skänktes till Sjöhistoriska museet och finns nu i Karlskrona. Motorn användes senare i ett annat svävarförsök på 1970-talet, men någon kommersiell tillverkning kom inte i gång.

FAKTA

Saab 401 gick i 44 knop

Antal som byggts: 1.

Typ: amfibiefarkost, går över land och vatten.

Längd: 7,5 meter.

Bredd: 3,1 meter.

Vikt 401A: 1,8 ton, Vikt 401B: 2,0 ton (med två tillsatsmotorer).

Motor: 180 hk flygmotor typ Lycoming.

Svävhöjd: 0,12–0,3 meter.

Maxfart: cirka 44 knop (planerat 50 knop).

Besättning: 2 personer, men kabinen rymde 4.

Manövrering: med styrratt. För sidoförflyttning - genom att vrida ratten, för framdrivning - genom att föra ratten framåt, för bromsning - genom att föra ratten bakåt. Pedaler som ska åstadkomma girrörelser.

Källa: Rapporten Svävarutveckling på Saab 1960–68, Olle Ljungström

Q1 från Q1 Corporation var världens första mikrodator, det vill säga en dator med en komplett CPU i en enda krets.

Den brittiska städfirman Just Clear var ute på ett typiskt jobb, att tömma ett hus på personliga ägodelar och bråte. Under några kartonger hittade firmans städare ett par riktigt gamla datorer, som de bestämde sig för att ställa undan för att ta reda på mer istället för att skicka till skroten. Det var lyckosamt, skriver The Mirror.

Datorerna visade sig efter vidare efterforskningar vara två exemplar av en av de allra tidigare PC-modellerna – Q1 från Q1 Corporation, den första äkta mikrodatorn i världen. En mikrodator innebär en dator där processorn (CPU:n) ryms i en integrerad krets istället för att vara spridd över flera.

De två datorerna har ställts ut i en tillfällig installation på Kingston University i utkanten av London, och Just Clears chef Brendan O'Shea säger till The Mirror att han ser det som en ära att kunna vara med och visa upp klenoderna för allmänheten.

– De låg nedgrävda under ett berg av kartonger och först trodde vi att det var ett par fina men vanliga 1970-talsdatorer som vi kanske skulle radera innan vi skickade dem på återvinning.

Utställningen utanför London avslutades tyvärr 17 februari, och de två Q1-maskinerna ska nu antingen säljas på auktion eller privat till någon samlare. Svenskar som vill se en av dessa skönheter har dock tur: Ett exemplar ingår i Dalby Datormuseums samlingar.

#historia

Sonarbilden från Deep See Visions undervattensfarkost visar konturerna av ett flygplan på havets botten. Forskarna tror att det kan vara Amelia Earharts flygplan av typen Lockheed Electra. AFP/Handout/Deep Sea Vision/TT

Flygpionjären Amelia Earhart blev den första kvinnliga piloten som flög ensam över Atlanten. I ett försök att flyga jorden runt försvann hennes flygplan. Ett mysterium som nu kan ha fått sin lösning.

År 1937 inledde Amelia Earhart ett nytt rekordförsök; att som första kvinna flyga jorden runt. Till sin hjälp hade hon flygnavigatören Fred Noonan och flygplanstypen var en Lockheed Electra, en tvåmotorig beprövad konstruktion.

Till en början förlöpte allt väl. Flygningen kunde följas genom de radioanrop hon gjorde, bland annat till de skepp som fanns längs färdvägen. Men under färd över Stilla havet hände något. Radioanropen tystnade och ön Howland, där mellanlandning för tankning skulle äga rum, nåddes aldrig.

Efterforskningar inleddes, men flygplanet med de båda ombordvarande var spårlöst försvunnet. Earharts försvinnande utvecklades till något av ett amerikanskt trauma. Under årens lopp gjordes flera försök och undersökningar för att finna svar på gåtans lösning, men utan resultat. Det spekulerades i att de lyckats landa på en annan ö, tillfångatagits av japaner och dödats.

Men nu kan efterforskningarna ha fått ett genombrott.

Amelia Earhart (1897–troligen död 1937). FOTO VIA SVENSK FLYGHISTORISK FÖRENING

Ekolodsbild med undervattensfarkost

Ett amerikanskt forskningsteam från South Carolina, Deep Sea Vision, som till sin sammansättning liknar det svenska team som sökte och 2003 fann den av ryssarna 1952 nedskjutna DC-3:an, tror sig ha lokaliserat vraket av Earharts Electra.

Genombrottet kom efter tre månaders undersökning av omkring 6 500 kvadratkilometer havsbotten med en fjärrstyrd undervattensfarkost. I sina beräkningar av vilket område som skulle genomsökas har forskarna utgått från en teori framförd av en NASA-anställd redan för 14 år sedan: att flygnavigatören i sitt utmattade tillstånd missat att kalkylera med den internationella datumlinjen och gett Amelia Earhart en kurs som låg cirka tio svenska mil väster om den avsedda.

Amelia Earhart, flygpionjären som försvann över Stilla havet 1937. FOTO VIA SVENSK FLYGHISTORISK FÖRENING

Konturerna av ett flygplan

Den sonarbild som togs fram av forskningsgruppen, under ledning av Tony Romeo, visar de omisskännliga konturerna av ett flygplan i ett område där det inte tidigare har rapporterats några saknade flygplan. Amerikanska National Air and Space Museum i Washington har visat stort intresse för fyndet och har tagit initiativ till ytterligare en undersökning för att bringa klarhet i denna närmare 90 år gamla flyghistoriska gåta.

Inte särskilt många av flygplanstypen Lockheed Electra är bevarade för eftervärlden. Ett välbevarat exemplar finns dock i Sverige, i Arlanda Flygsamlingar som efter stängningen av det civila flygmuseet på Arlanda nu magasinerats i Rosersberg.

Bilder

Glada miner hos Tekniska museets intendent Peter Du Rietz and samlingsförvaltare Therése Wijkander som fick ta hand om terminalen.

Digital DECwriter III-terminalen som tog emot Sveriges första e-postmeddelande hade stått och samlat damm i många år.

Den hittades i programvaruföretaget Eneas förråd.

Terminalen rengjordes, registrerades och fick sitt identifikationsnummer som museiföremål.

Kvar sitter resterna av det som blev det sista meddelandet att skriva ut på terminalen.

Internetpionjären Björn Eriksen (1948-2005) på Enea tog emot Sveriges första e-postmeddelande.

Stephanie Huf på Enea undertecknade överlåtelseavtalet för e-postterminalen med Tekniska museets museidirektör, Peter Skogh i oktober. I bakgrunden, museets intendent Peter Du Rietz.

Den 7 april 1983 togs det första e-postmeddelandet emot i Sverige. Sedan dess har terminalen som tog emot meddelandet stått bortglömd i ett förråd på mjukvaruföretaget Enea. Nu, 40 år senare, har den skänkts till Tekniska museet.

Subject: Hello You are now hooked to the mcvax. This is just a test. Reply, we will be calling you again soon! Ignore any references to a machine called "yoorp", it is just a test. Mail should go to mcvax!….". Regards, Jim McKie. (mcvax!jim).

Så löd det första e-postmeddelandet som togs emot i Sverige, skickat från European Unix Network i Amsterdam till datateknikern och internetpionjären Björn Eriksen på Enea. Mejlet togs emot med en Vax 780-dator med operativsystemet BSD Unix och skrevs ut på en Digital DECwriter III-terminal. Den sistnämnda hittades, täckt av damm, på företagets kontor.

– Den här terminalen har stått i ett förråd hos oss i många år och för varje flytt av kontoret har någon uppenbarligen beslutat att den är viktig att ta med. När den hittades förstod vi att det handlade om en väldigt speciell maskin. Det känns väldigt bra att kommande generationer kommer att kunna se och uppskatta den, säger Stephanie Huf, Eneas marknads- och kommunikationschef, till Teknikhistoria.

Skänktes till Tekniska museet

Under en högtidlig ceremoni i oktober lämnades terminalen över till Tekniska museet i Stockholm för att bevaras för eftervärlden. Fortfarande med ”pyjamaspapperet” från sin sista utskrift kvar i skrivardelen.

– Det är fascinerande att tänka sig hur tekniken har utvecklats sedan dess. Från de enkla text-mejlen och att vi fick sitta och vänta i evigheter medan internet kopplades upp på telefonlinjen, till i dag när 70 procent av internettrafiken kommer från videor och ingen skulle ha tålamod med den typen av väntan, säger Stephanie Huf.

Meddelandet som inledde internetåldern

Det första e-postmeddelandet var kanske i sig inte så spännande, eftersom det bara innehöll ett besked om att det var ett testmejl. Men det representerar en historisk brytningspunkt.

– Det här meddelandet, och föremålet, inledde internetåldern i Sverige. Det var början till skiftet i vårt sätt att kommunicera med datorer och mejl, konstaterade Peter Du Rietz, intendent på Tekniska museet, vid överlämnandet.

Terminalen finns med i Tekniska museets pågående utställning om kommunikationsteknologins historia.

Kolla in programvaruföretaget Eneas film om överlämnandet på Tekniska museet.

FAKTA

Tidiga mejlskick

• Världens första mejl skickades 1971 av amerikanska MIT-studenten Ray Tomlinson. Han jobbade bland annat med teknik kopplad till internets föregångare Arpanet.
• Egentligen skickades det mejl i Sverige kring 1982, men då inom det svenska KOM-systemet som fick en brygga över till Arpanet. Det hade ingen egentlig uppkoppling.
• År 1994 blir moderaten Carl Bildt, då statsminister, och dåvarande amerikanska presidenten Bill Clinton de första regeringscheferna i världen att mejla med varandra.
• Internetpionjären Björn Eriksen blev också den som bokade den första svenska toppdomänen .se.